SanChas blogg!

Alla inlägg under mars 2014

Av SanCha - 31 mars 2014 11:27

Med sorg i hjärtat såg jag på nyheterna igår om mannen som dog på grund av sitt fotbollsintresse. Han befann sig bara på fel plats just då när de här idioterna slog honom med en flaska i bakhuvudet och fortsatte misshandeln inför alla åskådare. Dessutom försökte de stoppa människor som försökte komma fram för att hjälpa till. Ett rent mord på öppen gata av vettvillingar som inte har något i vårt samhälle att göra.

-Men vad sjutton, varför filmade ingen händelsen så att polisen har nytta av oss - vittnen? Jag kanske missade den viktiga detaljen men en sak är ju klar att gå och se på fotboll är ju rena rama självmordet när spelarna fortsätter att spela och arenorna hålls öppna för supportrarna. Det här kommer ju bara att eskalera och jag tror ta mig faen att det inte är många av de här s.k supportrarna som verkligen är fotbollsintresserade. Näe, jag tror mer på att de är så himla olyckliga att de måste gå ut och göra alla andra lika olyckliga genom att bruka våld. Tand för tand - öga för öga och bura in dem där de aldrig mera få komma ut. För gör man en sådan här handling på en person de aldrig träffat - aldrig ungåtts med - och inte ens pratat med då är det så sjukt att det luktar psykfall lång väg. Dessa människor är farliga - bort med dem (och känner ett sådant illamående för människorna bakom den här händelsen).



*suck*


Med helgen kom solen och värmen och man tycker att man inte hinner med. Medan andra grannar ställer upp sina utemöbler målar mannen staket och jag går igenom garderober.

Så att bevittna eländet i dammen är inte för kul men det kommer....bara tids nog så blir det rent här också.

   

Bilarna blev rena och mannen dammsög av dem också. Själv tog jag hunden till skogen och hade lite balansövningar. Sedan gick vi till ett öppet fält där jag tog fram visselpipan och testade hunden i de olika signalkommandona. Han var verkligen inte på alerten när han staxt franför sig fick se hästskit. Så jag blåste för kung och fosterland eftersom jag inte hann fram till hunden allt medan han stoppade hela munnen full så fort det bara gick. Nåja, jag kan ju inte klandra honom för att hitta godis ute på marken en så fin vårdag skulle ju vem som helst göra allt för. Tänk om jag finge se "Ahlgrens bilar" eller Ferraribilarna som verkligen är svåra att motstå. Ja då hade inte jag heller lyssnat på någon idiot som formligen blåser skallen av sig. För denna signal har jag aldrig lärt hunden och då fick han ju rätt som egentligen stannade kvar. Att han sedan passade på att äta lite sittandes kan ju ingen klandra honom för.


Nåja, det var en del av gårdagen. Resten gick åt till att ringa mamma för att förbereda henne på fastan och hämtningen straxt före hon fick komma in på sjukhuset vid 15.00 Det var ju snyggt gjort att de i alla fall ordnade en säng till henne och kan hjälpa till med laxeringen bl a.

Hon var så liten och tunn när jag lämnade henne att det var rent förskräckligt så ledsen jag blev. Måtte coloskopin inte visa något allvarligt utan att diarrén beror på polypen och att den plockas bort.

Får veta mer på em hur det har gått idag.


Mina krokusar har lagt sig ned utefter marken men några, som de här (se bild) hålls fortfarande vid liv. Vädret är inte nådigt och idag på morgonen snöregnade (-3°C) det och nu är det uppehåll och igenmulet...men med plusgrader.

   

Ha en goer dag alla ni som tittar in!

Kram/S



ANNONS
Av SanCha - 29 mars 2014 09:25

Ja, jag sätter ett frågetecken efter överrubriken för jag vet inte ännu om jag vunnit resan men det lutar väl åt att jag och mannen kanske kommer iväg en sväng till Marche i höst. Ett område i Italien som fortfarande vi skandinavier inte ser så mycket åt när vi planerar våra resor dit. Så håll tummarna nu för att jag vinner och om jag inte kommer att vinna skäms jag för min tuffhet redan nu... buh!  Nåväl en intresseanmälan är i alla fall inlämnad så får man se om vi får tur.

Mamma då?
Jo den här veckan vet man att man lever. Det har varit något hela tiden som gör att man mår dåligt eller bara blir arg. Fast blir man arg så mår man ju också dåligt och det börjar märkas på sömnen som inte är den bästa numera. Jag avskyr att behöva söka läkarvård men om det här ska fortsätta måste jag nog få en insomningstablett för jag orkar knappt med dagarna längre.
Vad har hänt då?
Jo först så ringde de från röntgen och sa att mamma skulle komma dit på måndag. På söndag måste hon hålla sig till ett matschema och därefter laxera. Jag frågade hur de hade tänkt sig detta med en så glömsk mamma att hon inte ens vet vilken dag det är oavsett att jag ringer 5 - 6 ggr/dag och påminner om vissa saker. Hur många ggr hon ringer till mig ska vi inte tala om men alla ggr kan hon inte nå mig men jag vet ju att hon har ringt bl a och sökt mig.
När jag ändå hade ångan uppe fick den här stackars sköterskan ta emot alla aggressioner och mina inre störningar som heter duga. Det slutade med att hon skulle kontakta den läkare som dels ska utföra koloskopin samt är den läkare som också skickade hem mamma efter en natts vistelse på medicin. Hon sa visserligen att hon inte kunde gå emot läkarens order men hon tyckte det var för jävligt rent ut sagt allt som hade hänt och skulle åtminstone ställa honom mot väggen för att ge besked om hur mamma skulle klara förberedelserna själv i hemmet.
 
Det tog inte lång stund fören mannen min sökte mig och berättade att de ringt hem från medicinavd. på sjukhuset och skulle försöka ordna en sängplats till mamma från söndag em men om så inte kunde ske var vi tvungna att ringa först på söndag fm och kolla att det fanns en liggplats över. De hade fullt för närvarande.
Nåja eftersom sköterskan på röntgen lovat mig att ringa igen så ringde hon och sa ungefär detsamma som medicinavd. sagt till min man på telefon.
Nu ska jag bara kortfattat berätta att den här tjejen borde få en eloge. Hon tog ledigt en stund och gick iväg för att prata med mig. Vi blev som man säger två själar i en och hade precis samma förutsättningar med våra mödrar. När vi fått rensa luften lite så mådde vi genast bättre båda två. Hon hade sökt läkaren men som för dagen hade ledigt så var ju detta inte aktuellt med en förfrågan om det verkliga skälet till mammas utskrivning. Nåja jag måste säga att det finns så många härliga tjejer och killar som jobbar inom vården att man inte bara får den uppfattning att alla står för indragningar av patienter men alla har de riktlinjer att följa så ock jag.
Det verkliga livet kan te sig underligt och man får sällan ihop 2+2 så det bästa är ju att ta varje situation som uppstår och handla därefter på bästa möjliga sätt. Att bevara lugnet är nummer ett och något jag brukar ha väldigt lätt för. Den här gången tappade jag masken och visade känslorna bakom fasaden och det innebär väl att jag är mänsklig antar jag.
 
Senare på kvällen så ringer läkaren själv upp mig. Det kanske blev lite turbulens på avdelningen, vad vet jag!!
Nåja han gjorde ett tappert försök att förklara igen att diarré inte var en sjukdom utan ett tillstånd och detta kunde man lika gärna vårda hemma. Jag håller ju till viss del med eftersom 8 veckors diarré visar symptom men om man inte klarar det själv så frestar det på både sömn och psyket och kan ge flera sjukdomar i bagaget. Det bästa är ju att man som i första led stoppar upp det på en gång med alla de åtgärder trots allt ett sjukhus har.
Han kom inte så långt med mig och tvärvände i sin matchoställning och blev trevlig innan vi la på. Det kändes gott eftersom det ändå är han som ska ta hand om min mamma.
Har de ingen säng ledig till söndag em ville han skjuta upp röntgen och ta det vid senare tillfälle och jag antar att han menade att mamma skulle få en inläggningsplats då med.
 
Jag är så glad att jag har mannen att vända mig till och som ställer upp till 100%   och delar mamma med mig. För ensam hade jag nog inte orkat med alla duster vi  ofrivilligt hamnat i och en anhörig ska ju vara ett stöd. Det undrar jag ibland om jag verkligen är? Det känns inte så ibland tyvärr.
 
Håll tummarna nu att mamma får göra sin röntgen på måndag så att man kan få en diagnos och därmed behandla om möjligt (hoppas).
 
Nu ska jag diska kaffekoppen och sedan göra mig i ordning. Mamma behöver ha lite hemhandlat och jag ska som vanligt tejpa upp lite lappar för vad som gäller. Sedan måste jag ta tag i detta med distriktsköterskorna som kommer hem och ger mamma medicin. Det är nytt folk varje dag och de samtalar inte med varandra och vet att mamma ex har ett förråd hemma med mediciner. Undrar hur mycket felmedicinerat de redan gjort och tur att jag kollar dosetterna emellanåt. Hade ett samtal med dem igår också om detta.
 
Undrar om tejpen räcker! *skojar*
 
Nu är det dags att fånga dagen eller som någon annan sagt; -släpp den loss och det låter för mig som ett bättre alternativ.  
 
Kram/S
 
 
ANNONS
Av SanCha - 26 mars 2014 11:35

Har varit på efterkontroll och allt var bara bra och nu kan jag vänta ca 6 veckor på att skaffa nya glasögon till både data och att läsa. Tycker att jag ser bra utan glasögon också men läkaren sa att man ska ha glasögon och inte anstränga ögonen oavsett att jag ser el inte för linserna är ju inte gjorda för att vara utan. Typiskt mig och typiskt att man inte kunde fått bättre linser men som läkaren sa innan operationen att vill man ha tillbaka sin 18 års syn får man göra det på egen bekostnad (privat). Nu kostade det mig 300 kr och återbesöket var gratis. *suck* Fast det finns det som är värre, mycket värre!


 

Det regnade som besatt imorse när hunden och jag stegade ut. Så det var knappt att paraplyet hjälpte och hundens täcke gjorde heller inte så mycket nytta. -"Bra", sa hunden. -"Då kanske jag kan slippa ha den i fortsättningen då!"

Tänk, han har så många idéer den gossen men sällan något ätbart som man säger.


Regnet har sakta övergått till snö men det blir inte marktätt och jag  föredrar flingorna framför dropparna.


Läser alla kommentarerna sedan förra inlägget och ni har stöttat mig mer än vad man kan tro. Tack!

Mamma mår fortfarande inte bra men diarrén har stangerat något (vissa dagar - bättre) men hon har så ont i sin lilla mage. Vi pratade om detta bara för någon timma sedan och hon vill inte tillbaka till lasarettet bara för att sedan få åka hem igen. Detta blev hon brännmärkt av och jag står här lite förvirrad och vet varken ut eller in.

Är det likadant imorgon ska jag ringa hennes avdelning där hon låg inlagd och höra vad de säger. Bara så ni vet så kommer jag att spela in det samtalet ifall att det sedan visar sig vara något alldeles galet med mamma och hon inte får hjälp.


Hennes distriktsköterskor som kommer och ger medicinen på morgonen ger mig också huvudvärk. De medicinerar fel i  dosetterna och när jag fyller på förrådet vet en del av dem inte att det finns där hemma så då ger de inte mamma den medicin hon ska ha/dag. Jag tycker att det fungerar dåligt det här och bara den saken ger mig också huvudbry samt fler telefonsamtal imorgon. Om jag inte är där och kollar skulle det blir katastrof med hennes mediciner. Tyvärr kan jag inte besöka henne varje dag. Man orkar inte själv heller och så länge jag inte kan få in henne på annat boende blir det bara mer bekymmer för varje dag som går.

Fy för att bli gammal och stå där ensam med alla bekymmer. Fast mamma själv är knappast medveten om detta så det är väl därför det kallas för anhörigsjukdom. Så känner jag mig i alla fall.


Nu måste jag sätta fart här och snart släpper väl bedövnigen i ögonen så att jag ser lite bättre också. Det kan behövas då dagen är full av jobb för närvarande.


Tack för er respons och stöttning!  


Kram/S


Av SanCha - 22 mars 2014 19:55

...då är man inte mycket värd!


 


Jisses vad jag har varit arg. Inte bra för blodtrycket och skönt att äntligen börja bli någorlunda normal igen, om det nu är möjligt. Jag ska berätta!


Min mamma har varit dålig i över 8 veckor och haft en diarré som inte liknar denna världen. Utan hennes medgivande så kan man inte tvångsinta henne för vård och något annat än att sitta och titta på finns inte att göra. Gissa om jag ringt runt och jagat svar här.

Nåja så var vi då och röntgade hennes huvud förra veckan (efter remiss av läkare på vårdcentral) och när så äntligen svaret kom från den behandlande läkaren ville mamma att jag skulle få samma info som hon fått. Så läkaren ringde även upp mig för att berätta röntgensvaret. Det visade inget onormalt utöver de förändringar man kan se när det finns en lindrig demens och även Alzheimers. För att kunna sätta in bromsmedicin är man också tvungen att ha en stabil mage som ju inte mamma hade i det ögonblicket. Jag bönade och bad den här läkaren att utfärda en remiss till akuten för vård av den långvariga diarrén och han var inte nödbedd. Han skickade iväg remissen på stubinen samt ringde min mamma igen och gav moroten att om hon la in sig skulle hon kunna få bromsmedicinen så snart magen var stabil igen.

Äntligen gick mamma med på att läggas in.

 

Så jag ringde till mannen och berättade att jag skulle åka och hämta mamma och skjutsa henne till akuten och när han slutat så skulle han komma och besöka oss också. Så vi åkte runt 15.00 tiden och trodde detta skulle gå snabbt. Icke sa nicke! Så med remiss eller inte hade ingen betydelse eftersom hela staden verkade ha sökt vård denna fredag och det fanns bara två akutläkare på hela avdelningen. Så att mamma skulle få gå före kön som läkaren på vårdcentralen lovade var inte sant.

 

Vi två satt i varsina stolar med mammas väska och påse med övernattningssaker och väntade och väntade. Tills slut började mamma nästan gråta för att det gjorde så ont i rumpan. Fick senare veta att hon var totalt skinnflådd i både rumpa och underliv av alla turer hon haft med toalettbesöken.

Så när vi suttit ca 2 timmar reste jag på mig och bankade på glasdörren eftersom de inte öppnade in till avdelningen via ringklockan. Så en manlig sjuksköterska kom och öppnade och när jag frågade hur jag skulle göra för att mamma inte orkade sitta längre fick vi komma in och hon lades på en bår i korridoren. Jag fick stå i fotänden och hålla mig i för annars hade jag ramlat omkull av trötthet. Mamma låg och ojjade sig och var inte nådig vill jag lova och ville bara hem. Det ville jag också.

 

Så ringde mannen och jag slet snabbt upp mobilen och viskade; -ja vad vill du? Mannen berättade att han ätit lite och sedan rastat hunden och var då på väg till sjukan och oss. Jag stängde snabbt av eftersom det stod att man inte fick ha mobilen på och skylten satt precis ovanför mitt huvud. Svårt att missa m.a.o

 

När vi hade varit där runt 3 timmar fick vi äntligen komma in på ett rum. Mamma pendlade mellan att besöka toaletten och att sitta på båren eller lägga sig ner. Hon behövde verkligen få komma in på en sal och lägga sig ordentligt ner mellan lakan.

 

Mannen kom upp och när sedan klockan hann bli 22.10 hade fortfarande inte någon läkare besökt mamma. Hon somnade en kort stund och när hon fick se oss sa hon att vi skulle åka hem. Jag var så hungrig att jag trodde jag skulle svimma och när väl mamma fått dropp insatt åkte vi hem. Det blev raka "streetan" till MC Donalds och en Bigmag. Körde som vettvillingar hem och kastade mig över maten. Hunden fick också sin mat och sedan höll jag på att kräkas av trötthet och energiavgång varför mannen sa att han kunde åka tillbaka själv. Jag var så tacksam för det och tog mig en snabbdusch, rastade hunden och undrade så klart vad som hänt när inte mannen kom hem efter 23-23.30-tiden Jag ringde men han svarade inte av förklarliga själ eftersom han visste att man inte får ha telefonen på.

Klockan gick och gick och det blev natt. Jag var så orolig att det var ett hårsmån från att jag åkt tillbaka själv. Klockan 01.30 kan han äntligen hem. Då hade mamma blivit inlagd på eget rum och hon hade nästan somnat direkt.

Vi gick och lade oss och jag minns inte ens att vi hann säga godnatt den natten.

 

Dagen efter fick jag åka hem till mammas hem och hämta medicin eftersom distriktsköterskan kommer varje morgon och delar ut detta till henne. Visste inte då att mamma hade fått medicin på sjukhuset. Underligt för när mannen min låg inne sist fick han inte medicingiva utan jag fick hämta hans medicin han hade då tillfälligt.

Nåja när den rutten var klar var det dags att besöka mamma också på sjukhuset. Där hade de precis gjort en rektoscopi och mamma hade blivit inskjutsad på rummet. Hon kved och hade så ont. Jag frågade om hon ändå inte tyckte att det var skönt nu att få vård och bara ligga och bli uppassad.

-Jo, svarade hon och så blundade hon igen.

 

En sköterska kom in och frågade om jag hade tid att vänta på läkaren som utfört rektoscopin för han ville informera om utvecklingen.

Jag väntade och väntade och till slut kom han.

Vad jag fick veta var bara inte sant. Mamma skulle få åka hem. De kunde inte vårda henne enkom för diarré och då de inget hittat på rektosckopin skulle de nu göra en coloscopi så snart som möjligt (helst inom en vecka). Det innebär för er som inte fattar att de hade bara kikat in ca 15 - 20 cm men man behövde alltså se hela grovtarmen samt första delen av tunntarmen för att kunna ställa en diagnos på mamma.

Jag frågade så klart varför inte remissen gällde där det stod tarmvila med dropp. Fick åter förklarat svävande att diarré var inte tillräckligt för att få vård på medicinavdelningen. Det kunde skötas av anhörig i hemmet.

Jag var stum av chock.

 

Jag fick en chans att åka iväg och göra lite ärenden först innan jag var tillbaka för att hämta hem mamma igen.

Så nu har jag en mamma som fortfarande springer på toaletten och pendlar mellan sängen och TV stolen allt efter vad hon orkar. Hennes krafter är totalt nere och hon hade ju accepterat att äntligen få vård. Då kostar hennes rum och säng för mycket eftersom hon inte är något att satsa på. För jag kan väl inte ha mer fel då jag pratat med kollegor, personer inom hemtjänsten samt hennes vårdcentral där alla har tappat hakan av förvåning.

 

Detta är vad vi har att vänta oss när vi blir äldre.

 

Kram från en mycket trött och besviken Sanna!

  

Av SanCha - 19 mars 2014 13:15

När vi är ute och reser så brukar jag ta reda på vad som finns att se/besöka utefter vägarna vi åker. Iband kan det vara gamla samhällen/byar och som den här gången hällristningar.

Tänk att för 3000 år sedan låg folk på det här berget och ristade in sina liv. Allt från jakt till att vara ute på sjön.

På Himmelstalunds fält vid sidan av Norrköping kan man hitta mängder av hällristningar. Det upptäcks nya nästan varje år eftersom man upprättar en guidtur på kvällen med upplysta lampor som gör att man kan hitta dem bättre i skuggningarna som då uppstår.

Hade jag vetat om att det var sådana guideturer hade jag absolut velat vara med fast det kanske kommer fler chanser för mig.


Satte ihop lite bilder i en och samma ruta så att det inte blir för långrandigt men måste förtydliga några bilder med text.


Följ med på en snabbresa bakåt i tiden!

 

Här ovanför har fötter hittats och se så fina formationerna är som visar tårna och den runda hälen. Fast checka nedanför så kommer en underlig bild. Först visas en vanlig människas fötter med antalet 2 st. Sedan kommer en bild med tre st fötter. Hur kan detta vara möjligt? Vi låg och kände på berget mannen och jag för att se om de kanske missat ett fotavtryck men det finns inga fördjupningar varken på den högra eller den vänsta sidan (som sig borde).


 

Spjutet här ovanför är inte så länge sedan man upptäckte det och människan i så fina och bra gestaltning.

Något som också är nyupptäckt är björnspåren. De leder en väg på va 22 meter och är jättefina att följa.

   

Hunden var mycket imponerad och kollade igenom berget mycket noga!   

 

Det här tyckte jag var sött, mamma och barn och är väl boskap, kor eller hästar. Fast tror mer på kor även om hornen saknas här för hästar finns avbildade på flera platser med längre halsar.

Fast det kanske är grisar!  

 


Getter syns ju också tydligt på bilderna.

 



Nu snöar det ute och dags att ge sig ut som vanligt när vädret är sämst. Vart är du vackra vår?


Kram/S

Av SanCha - 18 mars 2014 12:53

Tusan vad kallt det är och inomhus har jag långärmat idag och det är ovanligt för att vara mig som älskar så lite kläder som möjligt på kroppen *sant*.

Tog en lång promenad i morse med hunden och eftersom vi håller oss till koppeltvånget så tar det tid innan vi kommer så värst långt. Hunden ska nosa och den ska lukta och så står vi där och kommer ingen vart. Jag fryser och tårna blir blåa *ljuger* och så sitter kylan kvar i kroppen för resten av dagen. Törs knappt skriva att jag glömde mina handskar hemma också så händerna var mer röda än bruna dessa dagar då solen har tittat fram och inte så snyggt till det rosa nagellacket jag smetade på i söndags. Nåja det är ju inte hela världen och det finns ju annat lack också i toalettskåpet och kanske skulle ha tagit blått. Det hade passat bättre. *retas med er*


Fick höra om en kvinna som skulle skaffa en ny hund och frågade mig vilken ras som skulle passa henne. Jag frågade vad hon sysslade med och vad hon kunde tänka sig att göra med sin jycke och det var inte mycket. Visst, hunden skulle få komma ut men kanske mer på hennes kompromisser än  hundens och den mentala delen hemmahörande alla raser existerande inte här.


Jag ska ärligt erkänna att jag hittar inte en enda ras som skulle passa den här kvinnan och att rekommendera något som senare skulle sluta i katastrof är inget för mig. Jag förstår inte varför man vill skaffa en hund men sedan inte jobba med hunden. Tom den lilla chihuahuan behöver mental träning som den saktmodiga berner sennenhunden. Jag tror att ger man hunden en uppgift som den tar på fullaste allvar (ja det gör hundar) så kommer de också att vara lyckligare. Ingen hund gillar att bara ligga stilla i hemmet och få gå runt kvarteret mestadels av sitt liv. Då kommer förr eller senare hunden att göra något otrevligt.

Det ser vi ju redan idag ex; i tidningen när den ena hunden efter den andra bits ihjäl. Sedan har jag träffat inte bara en liten chihuahua och de är inte snälla vill jag lova om de bara får vara med matte/husse och inte uppfostras på ett vettigt sätt. De gillar också små uppgifter som spår- agility och lydnadsträning. Har sett många små raser förändras till det bättre efter att de fått prova på att göra något vettigt i sin vardag. Så den mentala biten är minst lika viktig för alla raser och det är bara att hitta det där som ger glansen i hundens ögon. Då kan man vara säker på att man har en lycklig hund.


Vill bara tillägga att förutom lite agility på hemnivå kör vi spår och personsök med vår jycke. Något vi också gör ofta är balansövningar. Hunden hoppar upp på kommande på omkullfallna träd och springer fram och tillbaka allt medan matte hejjar på. Detta älskar min jycke så mycket att det rä en enkel sak att ta sig till skogen för att göra honom till viljes.

Lagt ut dessa bilder tidigare men tar en liten repris!

             


Här kommer en häst för att byta ämne!

 


Ha det bäst!

Kram/S



Av SanCha - 16 mars 2014 10:00

   

Tänk vad mycket skoj man kan göra med björktavlor. Förr solbrände (förstoringsglas med solljus) jag in bokstäver som till bastu, toa, garage ex men man kan ju inte ha för många som hänger och skämmer ut en så jag gjorde några med Välkommen på också och gav bort. Det uppskattades. Tyvärr har jag varken motorsåg eller armstyrka att kånka hem den här bjässen men man kan ju få ägna en tanke i fall att....

 

Igår när vi hade städat klart ringde det på dörren och utanför syår vår trevliga granne från Turkiet med en påse bröd. De tänker på oss ofta och delar med sig. Snällare och omtänksammare grannar får man leta efter. Så även om vi har det sämsta skiten på ena sidan så lyser solen på den andra oich visar att alla utlänningar inte är lika och att de kan ta seden dit de kommer. Jag är definitiv inte en rasist men jag är motståndare till parasiter.


 

Nu är det gympa som gäller och sedan duschen. Vad dagen sedan har att erbjuda får vi se!


Kram/S

Av SanCha - 15 mars 2014 12:43

Tar en paus ifrån allt damm och vad kan vara bättre då än att få lite nya krafter från data? *fniss*

Lägger tre bilder från olika områden i vår skog och där jag och Chabo har haft skoj må ni tro.

Bild 1.


Uppför den här slänten är berget avskalat och grupperat och här har vi gömt godis sedan Chabo var liten. Det är också den platsen som ligger närmast vårt hem och för en liten 8 veckors valp var det långt att ta sig hit varför det var mysigt att sitta innanför jackan hos matte eller husse och bara sticka fram det lilla huvudet. Väl framme var det upptäcksfärd och jag tror aldrig jag sett en gladare hund än när vi gick hit.


Bild 2.

 

Här finns idag två vägar att ta sig ner från skogen och komma fram till sjön som skymtar lite längre fram i ljushålan på bilden. Den högra stigen är idag full av stenar och rötter från tallarna vilket gör att man snubblar lätt. När det bara fanns en stig här så var detta en plats vi ofta stannade på och tränade sitt, ligg och stanna kvar. Det händer att jag tar fram den här "läraren" i mig och kör lite repriser bara ifall att minnet sviktar på hunden.   


Bild 3.

 

Den här sidan av skogen består av hassel, björk och stenar och här brukar Chabo och jag bara rusa rakt in i skogen och låtsas jaga något som egentligen inte finns (fast det vet ju inte hunden).Tyvärr har vi skrämt vettet av många fåglar som gömt sig på marken så att vi fick sluta med den här fåniga leken. Ja, det var när Chabo var runt 5 - 6 år. Så under de åren innan dess var det ganska så fågeltomt av okänd anledning.

  

Nåja nu är ju både hunden och jag vuxna och vi tar det lite mera coolt numera och har inte så där himla bråttom när vi är ute men det händer fortfarande att vi sätter oss på en sten och ylar ikapp med vinden och långt långt där borta kan man uppfatta ett svar .....eller om det var ekot!


Trevlig lördag på er alla!


Kram/S

Presentation

Kategorier

Frågeruta

0 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15 16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2014 >>>

Arkiv

Prenumerera på bloggen

Följ bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se