SanChas blogg!

Alla inlägg den 25 november 2012

Av SanCha - 25 november 2012 11:01

Kommer inte in på din blogg idag och har testat allt så jag lägger en kort kommentar här;



Håller tummarna för att det blir ett bra resultat för er!


Tänk snart jul ja och ser förra inlägget hos dig. Nu går det undan. Här slipper vi regn men blött råkallt och disigt är vad man har att gå ut i. Tragiskt! :)

Kram till er och ha en fin ny vecka också.

/S

ANNONS
Av SanCha - 25 november 2012 10:18

Jag ska snart åka och hälsa på mannen så jag har inte så gott om tid här.

Imorgon ska de åter ultraljuda hjärtat för att se om förändringen är borta nu efter all medicinering. Han var nästan som *normal* igårkväll och skoj att se att färgen återvänt till ansiktet också. Fast följa med hem, det fick han inte.


Själv var jag med om en olustig händelse igårkväll och klockan var inte mer än 22.00 då jag gick ut med hunden. Jag går alltid och rastar hunden där det är upplyst i samhället på kvällarna till skillnad mot morgon/dag när vi som oftast är i skogen. Igårkväll lyste både hund- resp annat folk med sin frånvaro och antog att de flesta satt inne och såg på nyheterna. På hemvägen så drog hunden in till kanten så det blev tvärstopp och hörde då steg bakom oss som stannade. Såg en man som står och drar upp sin kapuschong på den svarta jackan och sedan knyter den hårt runt ansiktet. Varför gör man så tänkte jag snabbt och fick en ilande känsla i magtrakten som sa åt mig att gå vidare. Jag kom fram till ett gathörn och låtsades snabbt kolla om det kom några bilar runt hörnet där mannen befunnit sig och såg att han stannat och tagit upp något som liknade en mobiltelefon. Han stod där och låtsades kolla på den allt medan han också kikade på mig.


Då korsade jag hela gatan och klev upp framför en radhuslänga och tänkte att jag ringer på första bästa dörr om han kommer efter. Han hade då stannat vid gathörnet där jag staxt innansjälv stått. När jag satte av och kom fram till halva längan av hus i det kvarteret ville jag absolut vända mig om och det bästa man låtsas göra är ju att prata med sin hund för att det ska se verkligt ut. Så jag stannade och låtsades belöna hunden allt medan jag kikade upp under luggen och kunde inte se mannen tills han plötsligt visade sig med huvudet bakom en bil. Han hade också korsat gatan felaktigt som jag gjort och nu kände jag att det var bråttom för det här kändes inte normalt. Så nu fick jag användning för all träning av mina apostlahästar och satte fart med snabb gång tills kvarteter tog slut och rundade med en så där lagom fart. Hann se mannen som nu tagit sig upp på trottoaren och gick även han i snabb takt. När jag var utom synhåll så satte jag fart och dök in bakom radhuslängan och in i mörkret (ja, det var becksvart där) for vi fram både hunden och jag så det bara switchade i gräset av alla frusna löv. När jag kom fram till slutet av sista radhuset på deras baksida väntade jag en stund för att se om mannen skulle dyka upp på framsidan eller inte. När säkert 5 min hade gott räknade jag med att ta mig över gatan och till det andra huset i den längan för jag känner dem väl och det skulle kanske ta mig någon minut om jag inte halkade på gatan som var snorhal.

Allt gick bra och jag ringde på dörren utan att höra deras hundar och började känna mig liten igen då ingen öppnade. Så jag hade bara en sak kvar att göra och det var att ta mig genom parken till vårt villaområde. Där var gångbanan upplyst vilket innebär att även jag skulle bli synlig. Fast tog jag mig bara genom parken så hade jag vänner i nästan varje hus och skulle snart vara hemma också.


Jag smög fram till gathörnet och såg inte en människa varpå jag satte fart så gott det gick i halkan. När jag kommit ungefär till mitten av gånbanan ser jag plötsligt den mörka gestalten stå en bra bit bort på en gångbana längre bort i mörkret. Han syntes så väl eftersom gatlyktorna lyste upp bakom honom och fick hela hans gestalt att framträda bra. Han bara stod där utan att ge sken av att följa efter mig. Jag brydde mig inte så mycket om detta just då utan höll mest kollen på att ben och fötter lydde mig. När jag kom fram mellan de två första villorna blev jag osynlig för mannen och då satte vi av igen och sprang. Denna gång mest för att han inte skulle se vart jag tog vägen. Det är ju olustigt att låta en man se vilket hus jag också bodde i. Så jag korsade gatorna och tog bakvägen in till vårt hus och där kände jag mig trygg. Sedan satt jag länge och funderade på vad polisen ex skulle ha sagt, gjort om jag ringt. Antagligen hade de inte ens en chans att ta honom om han nu i tankarna hade tänkt sig något olustigt denna mörka lördagskväll.

Fy faen så rädd man kan bli och om jag inbillat mig allt detta så borde han ju inte följt mig i samma spår eftersom jag gjorde allt det här för att just kolla om jag var förföljd. Lite ologiskt om det skulle ha varit oskyldigt alltsammans.


Ikväll kommer vi att gå ut tidigare och jag ska be en granne att följa med när de rastar sin jycke. Tänk att det ska vara så otryggt numera och förr var jag hur tuff som helst och aldrig rädd utomhus. Är det tiderna som ändrats eller bara jag som blivit äldre och mer lättskrämd?

Jag längtar ännu mer efter mannen nu....


(Ops jag skulle bara skriva några rader)  


Hörs!

Kram/S

ANNONS

Presentation

Kategorier

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
      1 2
3
4
5 6 7 8 9
10
11
12 13 14
15
16 17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29 30
<<< November 2012 >>>

Arkiv

Prenumerera på bloggen

Följ bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se